Logga in på ditt konto

Har du inget konto än? Skapa ett

Jag har tappat mitt lösenord. Kan ni maila det till mig

Letar du efter något särskilt?

Sök på titel, författare, redaktör etc.

Nyheter

Nelson Mandela

Med anledning av Nelson Mandelas bortgång publicerar vi här en text av den sydafrikanske teologen John W deGruchy.

Ikonen Mandela
John de Gruchy

Innan han installerats som den förste presidenten i den Sydafrikanska republiken efter apartheidsystemets fall, deltog Nelson Mandela en söndagsmorgon i mässan i St. Mary’s Cathedral i Kapstaden. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och ledde bland annat till att Vatikanen hörde sig för om den kanoniska lagens bestämmelser om att få delta i kommunionen. Svaret var enkelt: ”Skulle ni ha avvisat Nelson Mandela vid altaret?” Inget mer behövde sägas. Trots att apartheidregimen hade hemlighållit hans bild under de 27 åren i fängelset, genom att förbjuda att nya fotografier togs, kände alla igen honom. Det dröjde inte länge förrän han blev en global ikon för rättvisa, förlåtelse och försoning.

Ett par veckor efter att han släppts ur fängelset hade Mandela ett informellt möte med en grupp religiösa ledare i Kapstaden. Alla hade deltagit i kampen mot apartheid. Det blev en laddad stämning när han kom in i rummet. En förnimbar värme och ödmjukhet omgav honom. Och det var med spontan tacksamhet som han gick runt och hälsade på var och en av oss, de flesta med namn, genom en handskakning och ett leende. Vår roll i kampen gick inte att jämföra med hans, och min egen var obetydlig i jämförelse med de flesta andras. Men för honom tog vi alla del i ett stort och viktigt gemensamt uppdrag. Trots att han överskuggade alla oss andra framhöll han alltid att han var en del av ett team. Han sökte inte gripa makten utan ville tjäna. Ingen av oss kunde känna annat än stolthet över att ha honom som vår ledare – och glädje över att vara där i denna stund.

Inte så lång tid efter detta möte samlade Mandela en större grupp präster från olika kyrkor i den anglikanska St. George’s Cathedral. Syftet med detta förmiddagsmöte var att diskutera relationen mellan kyrka och stat i framtiden. Han talade länge och gjorde det utan manus. Han var insatt i frågorna och hans anförande var både välstrukturerat och precist. Mandela hade inte bara reflekterat länge över hur kampen mot apartheid skulle föras och vilken slags nation som skulle växa ur apartheidsystemets ruiner. Uppenbarligen hade han också tänkt mycket över vilken roll kyrkorna och samfunden skulle spela i det nya Sydafrika. Under diskussionen var han uppmärksam och välkomnade de synpunkter som kom fram. Han trodde det skulle kunna vara positivt att inrätta ett departement för kyrkofrågor; vissa av oss sa att det inte var en bra idé eftersom det skulle kunna leda till att kyrkorna inordnades under statsapparaten. Efter att ha tänkt efter höll han med och släppte förslaget.

Nelson Mandelas person var formad av sin bakgrund som tillhörig en av de gamla kungaätterna. Det beredde honom för att leda och tjäna sitt folk. Redan tidigt fick han lära sig av sina hövdingar vad det betydde. Han insåg att hans liv aldrig skulle vara bara hans eget. Denna känsla av att kampen skulle bli hans liv förstärktes när han kom med i ANC. Till slut skulle han föra det arbetet till seger.

Mandela utbildades vid Healdtown College i Östra Kapprovinsen, en välrenommerad skola grundad av metodisterna. Här kompletterades hans uppfostran med välgrundade kristna värderingar. Han var en av många ledare som på ett naturligt och kreativt sätt blandade det bästa av den afrikanska kulturen med det bästa från kristendomen. Den afrikanska befrielsen och renässansen leddes av dessa stora humanister.

Under sina år som fånge på Robben Island tog Mandela regelbundet emot kommunionen av den kaplan från metodistkyrkan som kom på besök. Under en period var det Theo Kotze, välkänd för den roll han spelade i kyrkornas kamp mot apartheid. Bland hans närmaste vänner i fängelset fanns Robert Sobukwe, metodistisk lekmannapredikant och ledare för den panafrikanska rörelsen. Efter sin frigivning och under sin tid som president var det riktigt av honom att inte identifiera sig helt med ett enskilt samfund. Han deltog i gudstjänster i olika kyrkor, moskéer och synagogor. Förutom sin nära vänskap med många kristna präster – inte minst ärkebiskop Desmond Tutu – var han också vän med överrabbinen Cyril Harris och många andra religiösa ledare. Mandela uppfyller väl inte alla formella kriterier för att helgonförklaras av kyrkan, och han gjorde heller inga anspråk på att vara ett helgon eller ens en hängiven kristen. Men han var en i sanning enastående människa som omfamnade andra med värme, humor och medlidande. Och lika mycket var han en hjälte som stod i fronten som ledare; han tvekade inte att säga ifrån mot orättvisor eller mot dem som betedde sig illa.

I populärkulturens, politikens och sportens värld finns många ikoner. Ofta som en produkt av media får de miljontals hängivna efterföljare under en period, tills uppmärksamheten flyttas till någon annan. I den kristna traditionen beviljas inte ikonstatus lättvindligt. Ikoner har tyngd, de vördas, och framför allt pekar de utöver sig själva mot något större: mot de värden som inte låter sig manipuleras, mot hoppets källa och livets ursprung, mot den Gud som är bortom allt och ändå mitt ibland oss.

Det finns förstås en fara med att ge Nelson Mandela en sådan ikonstatus. Det riskerar att göra honom opersonlig eller till och med gudomlig, så att ett äkta och ärligt porträtt av honom blir omöjligt att teckna när vi ska fundera över det liv han levde och det arv han lämnar efter sig. En ledare är en människa och står därför aldrig – oavsett hur stor han eller hon är – över kritik. Men de verkligt stora ledarna kommer inte med pretentioner och söker inte efter ära; det är deras ödmjukhet, integritet och verk som drar oss in i deras kraftfält och som får oss att erkänna deras ikonstatus.

Sanna ikoner definieras inte av etnicitet, kön eller nationalitet; de har en inklusiv strålglans som spränger gränser. Mandela är verkligen en afrikansk 1900-talsikon. Men han är också en ikon för den mänsklighet som kämpar för sin värdighet i en värld som bara alltför ofta vandaliserar Guds bild i människan. Hans andliga resning ställer de flesta andra politiska ledare i skuggan. Och efter ett århundrade där diktatorerna alltför ofta hade makten skänker han oss tron på människans kapacitet för godhet åter. När vi nu går in i det tredje millenniet hjälper han oss att hålla fast vid att det är rätt att kämpa för rättvisa och fred. Måhända är han inte en viss religions ikon, utan en ikon för vad det innebär att vara människa, stå det onda emot, utstå lidanden, övervinna bitterhet, uttrycka förlåtelse.

Sådana ikoner kan aldrig sägas tillhöra en viss tid, plats eller ett visst samfund. Istället för att stängas in i helgedomar bärs de med av de pilgrimer som är på väg mot en ny mänsklighet. Vi sydafrikaner behöver bära Mandelas ikon med oss in i framtiden. Vi står inför enorma utmaningar. Men det gör också den globala mänskliga gemenskapen, och våra öden är oskiljaktiga, liksom den kamp är som Nelson Mandela ägande sitt liv: kampen för en mänskligare värld.

John W. De Gruchy är professor emeritus i teologi vid University of cape Town. Artikeln är skriven för Living Church, en anglikansk tidskrift i USA, och återges med författarens tillstånd. Översättning: Mikael Löwegren. John W. De Gruchy har på svenska utkommit med boken Bekännelser av en kristen humanist (Artos).

Share this Post with a Friend

Stay Informed

域名售卖
Artos & Norma